Ordet i julen

Julbocken var ursprungligen en person utklädd till bock, med bockhuvud på en stång, i de julbocksupptåg som ännu under 1800-talet hörde till julhelgens främsta nöjen i Norden. Upptågen var ett sätt för ungdomen att samla mat, dryck och pengar till julens fester. Julbockar är belagda i Sverige sedan 1600-talet – andra sammanställningar anger tidigt 1700-tal – och seden var så stökig att den förbjöds i Stockholm 1721, i Karlskrona 1754 och 1818 och i Kungälv 1786. I Danmark försökte man utrota julbocken redan 1515.

Ursprunget leds till medeltidens katolska julspel och Nikolausupptåg från Tyskland, där Sankt Nikolaus ledde en bock i rep. Bocken var en bild av djävulen som helgonet symboliskt tämjde. Teorin att julbocken går tillbaka på Tors bockar Tanngnjost och Tanngrisner förekommer, men Isof bedömer en obruten kontinuitet från fornnordisk tid som osäker.

Under 1700- och 1800-talen var det i högreståndsmiljö julbocken som delade ut julklapparna. Den första uppgiften om en julbock som kastar in julgåvor är från 1807, på en herrgård i Alingsås. Mot slutet av 1800-talet tog jultomten över rollen. I Finland heter julklappsutdelaren fortfarande joulupukki, julbock, och i svenskspråkiga Österbotten kallas han julbocken.

Regionalt varierade utformningen: rikast på Gotland, Öland och i Mellansverige; i Värmland och Dalsland kunde bocken ha näbb och kallas jultyppa, i Östergötland var den helt invirad i halm. Halmbocken som prydnad har troligen bocken som förebild redan på 1600-talet. Förr skickades en halmbock från gård till gård med ropet "Tag julbocken!". De små halmbockarna i granen blev vanliga från 1960-talet genom slöjdkurser, och Gävlebocken har utsetts till världens största halmbock.