Ordet i julen

Julhalm är halm som i äldre svenskt julfirande bars in och breddes ut på stuggolvet till jul. Bruket att lägga halm på golvet som isolering mot kyla och golvdrag är känt redan från fornnordisk tid, och halmen har senare även använts i kyrkor. Med tiden knöts julhalmen till berättelsen om Jesus i stallet, och den levde kvar som julsymbol in på 1900-talet.

Enligt folkminnesuppteckningar skulle julhalmen vara ren råghalm. En uppteckning från Västergötland anger att man tog in halm till jul fram till omkring 1875 och att det gick åt fyra kärvar fint rengjord råghalm. I en annan uppteckning, från 1934, hämtar husfadern julhalmskärven och hälsar i dörren med orden "Jul och Guds hus, får jag låna hus?" innan halmen breds ut. På julafton lades extra fin halm på golvet, på sina håll kallad julglädjen.

Halmen var inte bara isolering. Man sov i den under julnätterna och lekte i den: dragkamp i julhalmen och leken "ta jultyppa", där man liggande på rygg skulle gripa en halmdocka med fötterna, är belagda från bondesamhällets lekstugor. Etnologen Nils-Arvid Bringéus har tolkat julhalmen både som en fest för de döda och som en önskan om skördelycka, och halmen ansågs ha skyddande kraft. Under 1800-talet minskade seden, och kyrkorna förbjöd halm på golvet främst av brandskäl.

I dag lever julhalmen vidare i pyntet. Halmbockar, halmstjärnor och andra flätade figurer blev vanliga från 1960-talet i samband med slöjdkurser, och halmen är fortfarande ett av julens tydligaste material.