Ordet i julen

Julkärven är en kärve säd, oftast havre, som sätts ut till jul som föda åt fåglarna. Seden är särskilt utbredd i Norden. Den kan inte följas längre tillbaka än 1700-talet i skriftliga källor men är enligt Nationalencyklopedin sannolikt betydligt äldre. Att sätta ut kärve i stadsmiljö är däremot sentida.

Bakgrunden är julens givmildhet med mat, som omfattade även djuren. På julaftonskvällen i bondesamhället skulle fåglarnas kärve stå på plats på gårdsplanen, och enligt uppteckningar sattes gården i ordning med julkärve och granar vid förstukvisten redan till Tomasdagen den 21 december, då julfriden inleddes.

Folktron gav kärven en praktisk mening. En uppteckning från Västergötland 1929 anger att kärven skulle vara uppe senast klockan tio på förmiddagen så att fåglarna hann äta sig mätta, att bönder gav fattiga en kärve att sätta upp, och att skörden skulle bli sämre om fåglarna inte fick sin julkärve. I Västsverige kallas kärven nek, julanek. Andra förklaringar – att kärven skulle göra fåglarna mindre glupska under året, skydda mot blixtnedslag eller vara avsedd för Tors bockar – förekommer i litteraturen men saknar säker källa.

I dag säljs julkärvar på julmarknader, bland annat på Skansen, och i handeln.