Ordet i julen

Tomasdagen den 21 december har namn efter aposteln Tomas och var helgdag fram till 1772, då ett stort antal helgdagar ströks ur almanackan. I folklig tradition är det dagen då julfriden börjar. Julfriden var ursprungligen en rättslig fridstid i de medeltida landskapslagarna – brott som begicks under den gav strängare straff – och den varade till trettondagen.

Till Tomasdagen skulle julförberedelserna vara avslutade. Julgrisen skulle vara slaktad och ljusen stöpta, och en ramsa från Dalsland sammanfattar kraven: "inte dricka ränna, inte degen jäsa, inte brö bränna, inte kvarn gå". Julstänger, så kallade tomaskors – avbarkade granar med gröna kvistar kvar i toppen – restes vid förstukvisten, och gården ställdes i ordning med julkärve och granar vid dörren.

Dagen var också marknadsdag för julinköpen, inte minst julbrännvinet sedan husbehovsbränningen förbjudits 1855, och dagen då julölet fick provsmakas. Därav uttrycket Tomas fylletunna och rimmet "Thomasmässodag så glad, då är det marknad i varje stad". Kontrakt och tjänsteavtal omförhandlades och tummades på Tomasdagen, och enligt folktron kunde man till och med säga upp råttor och möss med särskilda formler.

Tomasdagen sammanfaller med vintersolståndet; före kalenderreformen 1753 inföll solståndet vid Lucia. Inget fick gå runt – varken kvarnar eller spinnrockar – för då kom näcken, strömgubben eller onda makter. Äldre källor berättar att Oden red på en vit häst under Tomasmässonatten och att smedjan tillhörde tomtarna natten till Tomas. I Hälsingland kallades dagen lilljul, och i Finland hölls under 1800-talet ofta en mindre fest på Tomasdagen som försmak på julen.